Klistra på den glada minen

När man själv försöker att bli gravid så känns det som att var och varannan människa i ens närhet lyckas. De senaste två åren har man fått se och höra gravidbesked till höger och vänster. Vi ska heller inte prata om hur många besked man fått via Facebook. Vid varje besked ska man klistra på den glada minen och visa hur glad man är för deras skull, men inombords blöder hjärtat. Man får sedan dåligt samvete för att man har tänkt som man har gjort, men varför ska man få det? Man är ju inte mer än människa och har man inte rätt att tycka att livet är väldigt orättvist ibland? De senaste två åren har flera nära vänner och familjemedlemmar fått barn och jag vet inte hur många gåvor man köpt till dessa små bebisar och varje gång tänker jag: Undrar när vi ska få mottaga en sådan present från någon?
Jag är glad för alla dessa små barn, men samtidigt så less och besviken och jag ställer mig frågan, när är det vår tur?

Mitt första inlägg

Jag har länge tänkt skapa en blogg där jag kan ventilera mina tankar kring vår barnlöshet. Detta blir mitt första inlägg och jag hoppas på att möta dig som också befinner sig i barnlöshetens träsk. Jag hoppas att vi kan skriva av oss till varandra och ge det stöd som man behöver i det som vi går igenom. Jag upplever att det finns ingen som förstår om man inte själv har upplevt eller upplever samma sak.

Vi kastade P-pillerna hösten 2010 och tron på ett plus var stark. Månad efter månad gick och efter ett års väntan ringde vi gyn för vidare hjälp. Hösten 2011 blev vi utredda och fick då veta att IVF var den bästa lösningen för oss. Vi gjorde vår första IVF våren 2012 och den följdes av IVF nr 2 hösten 2012. När IVF nr 2 gav oss ett negativt resultat så kände vi båda att vi behövde en paus och där befinner vi oss nu. Vi har embryo som väntar på oss i frysen, men vi känner oss inte redo ännu. Vi ger aldrig upp hoppet utan tron på ett biologiskt barn är stor och vi ska lyckas.