Småbarnsföräldrar

I fredags var vi på kräftskiva och på festen var vi nog de enda som inte hade barn. Majoriteten av festfolket hade små barn som de lämnat bort hos en barnvakt. Vi fick frågan från ett annat par under middagens gång om vi också lämnat bort barn ikväll, varpå jag svarar: "Nej, vi har inga barn, men vi har en katt som vi lämnat därhemma". Återigen får man känna sig som en outsider. Jag kände inte direkt någon sorg för att denna fråga blivit ställd till oss, men jag tänkte en del på det under kvällens gång. Senare under kvällen pratade både jag och mannen med en tjej och vi var väldigt öppna kring vår situation och hon beundrade oss för det. Konstigt nog så har jag aldrig haft svårt att prata om vår problematik, jag anser att det är lika bra att omgivningen vet och de behöver veta för att förstå, men ibland undrar jag om de verkligen förstår? Det känns som att det finns väldigt lite kunskap om ofrivillig barnlöshet och det är nog bara vi som är i det som vet att det är klassat som en sjukdom. Jag är oerhört tacksam och glad för att denna problematik tas upp mer och mer i media och jag blev så oerhört glad när min mormor berättade för mig att hon tittat på en dokumentär för några veckor sedan som handlade om IVF. Hon berättade för mig att hon ville veta och förstå vad vi går igenom, det kändes så oerhört skönt att hon tittat på det.

Vad roligt att jag har flera följare, stor kram till er alla som kämpar därute.

Ny livsglädje

Bloggen har fått ligga nere under en tid, men nu känner jag mig redo för att hålla den uppdaterad igen. Jag har ett helt underbart sommarlov med 1,5 vecka kvar av ledigheten och jag njuter av varenda minut. Jag och maken har en bra plan vad det gäller barnfrågan. I höst ska vi tina upp vår lilla eskimå och tron på att det är vårt guldägg är stark, men skulle det mot förmodan inte fungera så tänker vi vända oss till den privata vården. Vi tänker också ställa oss i adoptionskö. Det känns som att vi har en bra plan och jag känner mig redo för att hoppa på tåget igen. Efter semestern ska jag leva ett sundare liv där jag tänker utesluta socker och alkohol, motionera dagligen och kan jag gå ner några kilo i vikt så är det en bonus för mig. Livsglädjen finns igen och vi ger aldrig upp.

Ofrivilligt barnlösas dag

Idag är det den 24 maj och alltså ofrivilligt barnlösas dag. Jag tycker att det är oerhört fint att det finns en sådan dag, det är så viktigt att detta uppmärksammas. Jag vill prata och vara mer öppen om det, men det finns också en spärr inom mig. Jag vill inte skylta med det för mycket för man är rädd för vilka frågor och kommentarer man kan få. Det är ett svårt läge, men jag är så tacksam för att detta problem framförs i media och inom politiken, för vi är många som kämpar och vi har rätt till bra vård. Jag håller på att läsa Klara Zimmergrens bok, Längtan bor i mina steg, den är mycket bra och det hjälper mig att finna tröst.

Jag är inte så flitig på att uppdatera denna blogg just nu, det beror mycket på att vi har en paus med IVF-försöken. I aug-sep ska vi tina upp vår lilla eskimå och det bara ska vara vårt guldägg.

Stor kram till alla kämpare där ute!

Vi reser oss igen

Det senaste misslyckandet tog hårt på oss båda, vi nådde verkligen botten denna gång, men nu har vi hittat ljuset i tunneln igen. Vi har en ny plan framför oss och efter mitt samtal med en läkare på RMC så känns allt mycket hoppfullt igen. Vår läkare tyckte inte att vi skulle ge upp IVF ännu, våra resultat ser alldeles för bra ut och hon tyckte att vi ska tänka när vi blir gravida och inte om vi blir gravida. Det kändes så bra att få prata med någon som kunde ge oss några svar på vägen. Nu tar vi en välförtjänt paus och satsar på huset och en välbehövlig resa i sommar. Till hösten tinar vi upp vår lilla eskimå i hopp om att det är vår lilla guldklimp. Föräldrar ska vi bli!

Livet är hårt

Nu är det definitivt att vår fjärde insättning misslyckades. Morgonens test visade ett stort, fett minus. Jag hade ju det på känn eftersom min mens kom redan förra veckan, men hoppet är ju det sista som lämnar en och jag trodde ju ändå att kanske, tänk om, men nej....det blev inget. Återigen får vi ställa oss i de barnlösas kö, där kötiden är mycket oviss. Detta misslyckande tog hårt på oss båda och vi var verkligen på botten förra veckan, men konstigt nog hittar man ljuset igen och börjar återigen att hoppas och tro. En ny plan är redan upplagd och det känns skönt att ha nya mål. Vi ger inte upp, föräldrar ska vi bli oavsett vad.

Ruvare

I måndags blev jag ruvare och fick tillbaka en helt perfekt blastocyst. Det känns helt underbart, men rädslan finns där och pockar på hela tiden. Rädslan av att återigen misslyckas och få gå tillbaka och ställa sig i barnlängtans kö. Jag försöker verkligen att slå bort de tankarna och tänka att i november kommer vår guldklimp, en helt perfekt bebis som är vår. Igår fick vi brev från RMC om att de kunde frysa in ytterligare ett embryo och då kan vi använda det till ett syskon, perfekt!

Äggplocket

I onsdags var det då dags för äggplock. Vi kom till kliniken kl. 7.30 och eftersom detta var vårt tredje äggplock så visste man precis vad som väntade. Vi blev väl omhändertagna och allt gick mycket fort med ett väldigt lyckat resultat på 11 ägg. Vid tidigare IVF-behandlingar har vi fått ut 10, så detta var rekord. Resterande tid av dagen spenderade jag i soffan, jag var helt slut efteråt och ville bara sova. Jag fick en del smärtor när värktabletterna gick ur kroppen, men de avtog framåt kvällen och jag har mått bra sedan dess. Jag jobbade som vanligt igår och det var mannens tur att ringa samtalet till labbet för att få veta hur det gått med befruktningen. Detta samtal är oerhört jobbigt och jag ville inte ens tänka på resultatet, men det blev bra. Vi fick sex befruktade ägg och dessa odlas just nu och ska bli fina blastocyster. På måndag får jag ett tillbaka och det ska bli en liten bebis som kommer till oss i november. Nu är det vår tur att bli föräldrar!

Dagen innan äggplock

Idag är dagen före det är dags att plocka ut mina ägg. Nu hoppas vi på fina ägg som resulterar i en liten bebis i november. Jag har varit på min fjärde akupunktur ikväll och det känns så skönt att ha hunnit med det innan äggplocket. Det blir en akupunktur till när embryot är återinfört. Jag tänker lägga mig tidigt ikväll för vi ska upp jättetidigt imorgon för att vara i Malmö 7.30. Det är tur att man är ledig hela dagen sen, då blir det soffläge till en bra film.

Vul

Idag har vi varit på RMC för att göra ett vul (vaginalt ultraljud) och allt såg mycket bra ut. Jag hade flera fina äggblåsor och en var riktigt stor. Det blev beslutat äggplock på onsdag och jag ska fortsätta med samma dosering av mina mediciner fram till söndag. Läkaren pratade även med oss om att eventuellt sätta in två embryon vid insättningen. Vi kan vara aktuella för det, men beslutet tas efter befruktning. Jag/vi säger ja till detta trots att det är en ökad risk med en eventuell tvillinggraviditet. I nuläget gör jag det som krävs för att bli gravid. Det finns risker med det mesta i livet och chansar man inte så vinner man inget heller. Efter ultraljudet tog vi en välförtjänt frukost på Wayne´s Coffee, det smakade mycket bra och man kände sig glad inombords. Vid ett annat bord satt ett lyckligt par som hade varit på ultraljud, deras ultraljudsbilder låg på bordet. Jag kände faktiskt ingen avundssjuka eller bitterhet inombords när jag såg dessa lyckliga två, för mina tankar tog mig till att om några månader är de vi som sitter där. Jag tror på detta försöket nu och jag tror att akupunkturen hjälper mig på vägen. Det är vår tur nu!

IVF 3

Nu har min mens kommit och imorgon startar vår tredje IVF-resa. Imorgon tar jag den första sprutan med Gonal-F. Jag är varken nervös eller orolig utan snarare glad och förväntansfull, det bara måste vara vår tur nu. Igår var jag på min andra akupunktur och denna gången snurrade akupunktören på nålarna och det kändes verkligen på vissa punkter. Denna gången kunde jag verkligen slappna av och höll nästan på att somna. Jag hoppas och tror att detta ska hjälpa oss på vägen.

Akupunktur

Igår var jag på min första akupunktur. Jag har hört från flera håll att det kan vara bra att komplettera sin IVF-behandling med detta, så jag anser att det är väl värt ett försök. Jag tyckte nog att det var lite läskigt eftersom det var första gången, men samtidigt var det skönt och avslappnande. På kroppen sattes nålar i benen, fötterna, händerna och på magen vid livmoder och äggstockar, det sattes även nålar i öronen och en i huvudet. Enligt akupunktören ska akupunkturen öka blodcirkulationen och det ska bli en bättre miljö i livmodern för det lilla embryot. Ett besök kostar 500:- och det är bra att göra så många behandlingar man kan innan det är dags för återföring, så jag får helt enkelt upp med den stora plånboken nu. Jag har bokat in nytt besök på torsdag.

Jag har även fått hem mina mediciner, men denna gången blev det strul. Jag blev lovad ett sms i mitten av veckan och idag är det fredag = slutet av veckan, eller hur? Jag fick åka till Apoteket direkt efter jobbet och fråga efter mina mediciner och givetvis stod de på hyllan och väntade på mig, men ingen hade meddelat mig. Jag var tvungen att säga att jag tyckte det var dåligt. Nästa problem som uppstod var att jag bara fått en spruta av Orgalutran, tur att vi kollade detta innan jag åkte hem. Som tur var fanns det på ett annat Apotek här i närheten så jag får åka dit ikväll och hämta hem dem. Det låter kanske som små problem i många öron, men i denna situation blir det stora problem som man verkligen inte behöver.

Jag berättade för ett par kollegor på jobbet om min akupunktur, men den ena av dem trodde verkligen inte på det. Visst hon får tycka precis som hon vill, men det kändes som att jag inte borde berättat. Folk har så mycket de ska tänka och tycka och man önskar att de bara kunde hålla det för sig själva ibland. Till saken hör också att denna kollega genomgått samma sak som jag för många år sen och idag blev det att vi pratade om detta med IVF vid flera tillfällen. Precis innan jag ska gå hem säger hon till mig att jag får tänka att det finns dem som har det värre än jag. Ska det vara någon tröst? Jag tycker att livet är väldigt orättvist och jag tycker att jag fått min beskärda del av den orättvisan genom livet och att det borde vara slut nu. Nej, hon tyckte att jag skulle tänka så för jag var ju frisk och jag har hus, man och jobb. Ska jag bara vara nöjd med det? Usch, ju mer jag tänker på att hon sa så, så blir jag arg. Jag som trodde att hon om någon skulle förstå, men man glömmer nog lätt bort det som varit svårt och tur är väl kanske det, eller?

Snart är det dags igen

Om ca två veckor kör vi igång med IVF nr 3 och nu ska vi lyckas, det finns inget annat. Imorgon ska jag gå till Apoteket och beställa mina mediciner, känns skönt att få hem dem i god tid. Jag känner ingen oro eller nervositet inför sprutbehandlingen, men det beror kanske på att jag inte tänker på det så mycket. Jobbet tar upp all tankeverksamhet och det kanske är bra? I helgen ska jag träffa mina närmsta tjejkompisar varav den ena tjejen är gravid med sitt andra barn. Jag har förlikat mig med detta nu, men när hon berättade så kände jag en stor sorg och tårarna trillade nerför mina kinder. Min kompis skriver också i en blogg och nu börjar jag tycka att det är jobbigt att läsa hennes inlägg för det mesta handlar ju om den kommande bebisen. Jag kan ju också göra valet att låta bli att läsa, men av någon konstig anledning så dras jag till det ändå. Jag har även berättat för min chef om vår ofrivilliga barnlöshet och kan ni tänka er att hon fått sin flicka via IVF för ett antal år sedan. Det var så skönt att berätta för någon som då verkligen förstår.

Ett givande möte

Idag har jag varit i Malmö för att träffa några tjejer som också kämpar för att få det efterlängtade barnet. Vi blev totalt fem stycken och det blev minst sagt en givande eftermiddag med mycket prat. Jag trodde faktiskt inte att detta möte skulle ge mig så mycket som det gjort. Jag känner mig mycket lugnare och mer tillfreds inombords just nu. Jag har fått ett annat perspektiv på saker och ting och vetskapen om att vi är inte ensamma i detta gör att jag känner mig mer tillfreds. Jag tror att vi hade kunnat sitta där hela dagen och kvällen och prata och när vi skiljdes åt bestämde vi att ses snart igen och faktiskt så är redan ny träff inplanerad. Tillsammans är vi starka, eller hur?

Jag är tillbaka

Nu ska jag väcka liv i denna blogg igen, den har legat på is på tok för länge nu. Om en månad är vi igång med IVF igen och då ska vi lyckas, det finns inget annat. Jag längtar, men samtidigt finns det en oro kring att återigen misslyckas och hamna på botten. Jag försöker tänka positivt och se ljust på tillvaron, men det går upp och ner. Jag har kommit i kontakt med en jättetrevlig tjej som är i samma sits som jag och imorgon ska vi och några andra tjejer träffas. Vi längtar alla efter ett barn och det ska bli så skönt att få prata med människor som förstår.