I fredags var vi på kräftskiva och på festen var vi nog de enda som inte hade barn. Majoriteten av festfolket hade små barn som de lämnat bort hos en barnvakt. Vi fick frågan från ett annat par under middagens gång om vi också lämnat bort barn ikväll, varpå jag svarar: "Nej, vi har inga barn, men vi har en katt som vi lämnat därhemma". Återigen får man känna sig som en outsider. Jag kände inte direkt någon sorg för att denna fråga blivit ställd till oss, men jag tänkte en del på det under kvällens gång. Senare under kvällen pratade både jag och mannen med en tjej och vi var väldigt öppna kring vår situation och hon beundrade oss för det. Konstigt nog så har jag aldrig haft svårt att prata om vår problematik, jag anser att det är lika bra att omgivningen vet och de behöver veta för att förstå, men ibland undrar jag om de verkligen förstår? Det känns som att det finns väldigt lite kunskap om ofrivillig barnlöshet och det är nog bara vi som är i det som vet att det är klassat som en sjukdom. Jag är oerhört tacksam och glad för att denna problematik tas upp mer och mer i media och jag blev så oerhört glad när min mormor berättade för mig att hon tittat på en dokumentär för några veckor sedan som handlade om IVF. Hon berättade för mig att hon ville veta och förstå vad vi går igenom, det kändes så oerhört skönt att hon tittat på det.
Vad roligt att jag har flera följare, stor kram till er alla som kämpar därute.
