Snart är det dags igen

Om ca två veckor kör vi igång med IVF nr 3 och nu ska vi lyckas, det finns inget annat. Imorgon ska jag gå till Apoteket och beställa mina mediciner, känns skönt att få hem dem i god tid. Jag känner ingen oro eller nervositet inför sprutbehandlingen, men det beror kanske på att jag inte tänker på det så mycket. Jobbet tar upp all tankeverksamhet och det kanske är bra? I helgen ska jag träffa mina närmsta tjejkompisar varav den ena tjejen är gravid med sitt andra barn. Jag har förlikat mig med detta nu, men när hon berättade så kände jag en stor sorg och tårarna trillade nerför mina kinder. Min kompis skriver också i en blogg och nu börjar jag tycka att det är jobbigt att läsa hennes inlägg för det mesta handlar ju om den kommande bebisen. Jag kan ju också göra valet att låta bli att läsa, men av någon konstig anledning så dras jag till det ändå. Jag har även berättat för min chef om vår ofrivilliga barnlöshet och kan ni tänka er att hon fått sin flicka via IVF för ett antal år sedan. Det var så skönt att berätta för någon som då verkligen förstår.