Akupunktur

Igår var jag på min första akupunktur. Jag har hört från flera håll att det kan vara bra att komplettera sin IVF-behandling med detta, så jag anser att det är väl värt ett försök. Jag tyckte nog att det var lite läskigt eftersom det var första gången, men samtidigt var det skönt och avslappnande. På kroppen sattes nålar i benen, fötterna, händerna och på magen vid livmoder och äggstockar, det sattes även nålar i öronen och en i huvudet. Enligt akupunktören ska akupunkturen öka blodcirkulationen och det ska bli en bättre miljö i livmodern för det lilla embryot. Ett besök kostar 500:- och det är bra att göra så många behandlingar man kan innan det är dags för återföring, så jag får helt enkelt upp med den stora plånboken nu. Jag har bokat in nytt besök på torsdag.

Jag har även fått hem mina mediciner, men denna gången blev det strul. Jag blev lovad ett sms i mitten av veckan och idag är det fredag = slutet av veckan, eller hur? Jag fick åka till Apoteket direkt efter jobbet och fråga efter mina mediciner och givetvis stod de på hyllan och väntade på mig, men ingen hade meddelat mig. Jag var tvungen att säga att jag tyckte det var dåligt. Nästa problem som uppstod var att jag bara fått en spruta av Orgalutran, tur att vi kollade detta innan jag åkte hem. Som tur var fanns det på ett annat Apotek här i närheten så jag får åka dit ikväll och hämta hem dem. Det låter kanske som små problem i många öron, men i denna situation blir det stora problem som man verkligen inte behöver.

Jag berättade för ett par kollegor på jobbet om min akupunktur, men den ena av dem trodde verkligen inte på det. Visst hon får tycka precis som hon vill, men det kändes som att jag inte borde berättat. Folk har så mycket de ska tänka och tycka och man önskar att de bara kunde hålla det för sig själva ibland. Till saken hör också att denna kollega genomgått samma sak som jag för många år sen och idag blev det att vi pratade om detta med IVF vid flera tillfällen. Precis innan jag ska gå hem säger hon till mig att jag får tänka att det finns dem som har det värre än jag. Ska det vara någon tröst? Jag tycker att livet är väldigt orättvist och jag tycker att jag fått min beskärda del av den orättvisan genom livet och att det borde vara slut nu. Nej, hon tyckte att jag skulle tänka så för jag var ju frisk och jag har hus, man och jobb. Ska jag bara vara nöjd med det? Usch, ju mer jag tänker på att hon sa så, så blir jag arg. Jag som trodde att hon om någon skulle förstå, men man glömmer nog lätt bort det som varit svårt och tur är väl kanske det, eller?